Kalaŭrio

Hej världen,

Det har varit ont om uppdateringar på sistone – jag vet – och jag skyller helhjärtat på att jag har haft mycket att göra samt ont om bra internetuppkoppling. Jag har fortfarande inte vare sig det ena eller det andra – att skriva blogg består i att skriva texten i Pages för att sedan gå ut någonstans (typ utomhus eller till ett internetcafé) där uppkopplingen är bättre än vad den är inne på rummet. Som Frederika beskrev det: ”Tänk när vi kan berätta för nästa generation att När morfar var ung så fick man gå flera kilometer till internet”.

Hur har jag det då? Jodå – jag har det bra, jag mår bra och jag känner mig frisk och stark. Hur är vädret? Just nu så regnar det faktiskt. Det är lite skönt, det kan vara så sjukt varmt här, men det pajar lediga dagen ändå lite.

Veckan har varit händelserik på siten med hårt arbete och mycket sol. Vi har hackat på i område P och hittat mer murar och en mykensk kattlucka, en ganska stor byggnad framträder ur jorden. Mycket spännande! (”Toppen!”) Jag har fått lära mig mer om hur man använder en totalstation, en schweizisk superdyr apparat av märket Leica som på millimetern kan avgöra saker och tings position i rummet medelst laserpekare och annat smått och gått. Men den så håller jag på att mäta upp en mur i område E – jag har arbetat tolv timmar och kommit en meter. Hastigheterna är svindlande!

Karta över utgrävningsområdet efter 2008, © E. Savini. (från Kalaureiaprojektets hemsida)

Man inser mer och mer ju mer tid man spenderar på området vilket makalöst ställe det måste ha varit – nu finns det ingenting kvar av till exempel templet då intensivt ”stenrån” (stone robbery) pågick under hundratals år – tempelbyggnad, kolonnader, bostadshus osv. Landskapet är också spektakulärt med utsikt nästan hela vägen till Aten och en naturlig hamn några hundra meter nedanför området. Det ska bli jättekul att få se rekonstruktionen.

I helgen hade vi planerat att åka runt i lite Argolis och titta på andra siter (Mykene, Argiviska Heraion, Epidauros) men det får bli nästa helg – alla är lite upptagna med sitt. Jag ska försöka att ta det lite lugnt och få saker skrivna jag med, om möjligt.

I onsdags så blev vi hux flux inbjudna av arbetarna att följa med på panegyria i Troizen. En panegyria är en helgonfest med anor från antiken när man bär runt en helgonbild runt byn/stan och sedan festar loss. Troizen är en liten by ovanför Poros grannstad Galatás som verkligen inte är något att hurra för i dagsläget men som för två tusen år sedan var en blomstrande stad av vikt – Theseus föddes enligt legenden i Troizen och platsen har många intressanta lämningar från större delen av antiken.

Men, idag är det en redneckhåla.

Vi blev skjutsade på ett flak från siten via färjan över till Galatás, på slingriga vägar upp till ett litet kapell mitt i ingenstans där det pågick någon slags marknad. Vi klev ut, drack av det heliga vattnet som rinner från en källa under kapellet, klev upp på flaket igen och blev körda till en taverna (också mitt i ingenstans) där vi blev serverade massa sexpack Amstel och helstekt gris. Sjukt gott.

På stället spelade ett traditionellt band bestående av två sångare, en gitarrist (som stämt om sin Gibson till en bouzouki), en klarinettist, en trummis och en organist (!). De spelade musik som aldrig bytte tonart, aldrig bytte ackord och aldrig tog slut. Helt fantastiskt. Alla verkade kunna texterna och alla män dansade sjukt långsamt med varandra och hoppade runt i ring.

Självklart så började de försöka få upp oss på golvet också – det skall tilläggas att mängden champagne på dansgolvet var betydligt högre än på någon krog på Stureplan, det krossades en hel del flaskor bara i rena farten också och bandet fick dricks på €100 ”bara de spelade den där låten igen”. Hela situationen var så jävla märklig.

Klockan började närma sig sju (vi kom dit vid tre) och vi var rejält berusade och började tycka att det var dags att dra sig hemåt på något vis (arbetsdag klockan sju nästa morgon) – men vem skulle köra? Alla var fulla, även den som skjutsat dit oss. Det slutade med att en deltagare körde några och arbetsförmannen andra till Galatás där vi tog en kopp kaffe. Fy fan.

Jag somnade klockan nio så fort mitt huvud träffade kudden.

Dagen efter fick jag och de andra utstå många frågor om vi var bakis eller ej – jag tror bara det var Anton och Ingrid som vågade erkänna det hela. Jag mådde faktiskt ganska bra, okej i alla fall, men det var skönt att jag inte skulle stå med näsan i en grop hela dagen utan spenderade den vid en totalstation.

Det regnade under torsdagen, inte lika mycket som just nu, men det gjorde att det var svårt att gräva ändå – en hel del utrustning klarar inte regn och måste föras under skydd så fort det börjar droppa. Vilken skillnad mot nordisk arkeologi som jag helt förknippar med Birka i november i ösregn och rusk:

Igår gick jag, Anton, Julia, Penelope och Ingrid ut och åt på en liten taverna precis på ön Poros topp. Jäkligt mysigt vid ett litet torg och helt överkomliga priser (oh la la) – en hunka för en middag med bra vin. Jajamen. Vidare till en bar och ouzo för att avsluta kvällen på balkongen mitt i natten med politisk diskussion på fyllan. Detta är arkeologlivet. Tack för mig.

Ja, det glider på – ganska mycket att göra på grävningen. Det vi gjort hittills är att tömma ett gammalt schakt på fyllnadsjord för att med detta resultat som utgångspunkt gräva oss vidare i alla riktningar. Jag har mest jobbat med att få fram de gamla murstrukturerna – dessa registreras mycket noggrant av Frederika med totalstation så jag måste sopa och ansa ordentligt för att det skall fungera. Varje sten får hundratals punkter som sedan sammanställs i ett datorprogram från vilket en mängd 3D-modeller kan framställas.

De grekiska arbetarna forslar bort jord och lyssnar på grekisk schlager (som är förvånadsvärt lik libanesisk pop från sjuttiotalet) medan vi andra antingen skriver eller jobbar med att putsa. Själv har jag nu fått ett eget område att skyffla; än så länge innehåller det mest arkaiskt tegel från (kanske) tempeltaket men det är möjligt att annat kul kommer fram.

Idag blev jag också frånryckt från min plats då jag uttryckt intresse att lära mig totalstationernas mysterier. En totalstation är en maskin som medelst optik och laser/infrarött ljus kan arbeta fram matematiska modeller av ett landskap. Vi har ett antal maskiner av Leica-fabrikat som vi använder oss av och de är underbara. Jag vet inte vilken brännvidd de har, men satan vilken zoom! Exaktheten är på millimetern och bara idag fick jag pröva på att mäta skillnaden i höjd mellan två punkter femtio meter bort. Skillnaden var omkring 3,5 mm… Wow.

Vädret är fortsatt fint och behagligt – jag och Frederika gick idag från siten till vårt hotell i Askeli på små grusvägar och genom olivlunder. Jag känner mig så nyttig. Ta bara igår: jag, Anton, Jari och Julia spelade fotboll med de lokala arbetarna i Galatás (ligger tvåhundra meter över sundet från Poros stad) i en och en halv timme. Jag var så slut, jag är överraskad över att jag inte har mer träningsvärk idag, men det kommer väl i morgon, alhamdulillah.

Oroligheterna i Aten märks inte av här särskilt mycket – grekisk teve visar en del, men det är svårt att dra några slutsatser. Jag firade ju första maj i stan, och det märktes att det var mycket frustration bland folket. Att kasta en fackla in i ett hus med folk i är dock att gå över gränsen, men jag tycker ändå att polisbrutaliteten är mycket tydlig och överdriven. De flesta i teamet anser att grekerna måste schäjpa upp sig och börja ta konsekvenserna – jag försöker att få min uppfattning hörd som att de som verkligen är ansvariga för problemen inte alls drabbas, men jag tror att de tycker att jag är lite vänsterextremistisk.

Arkeologer är ofta inte så politiskt insatta.

I kväll ska Anton och jag lyssna på Radiosporten över nätet – både Djurgården och AIK spelar (inte mot varandra) så öl och ouzo vankas i överflöd. Bara sport, bara sport, bara massor utav sport.

Jag vaknade redan klockan fem – när man gått och lagt sig vid tiotiden så kanske inte det är så konstigt, men jag fördrev de två timmarna innan vi skulle samlas medelst frukost och promenad på stranden. Vi klev in i de små hyrbilarna och kördes upp vill siten lagom tills att klockan var halv åtta.

Jag har ju varit där förut men jag tyckte att området verkade större denna gång. Vi fick en rundvandring på området och Arto visade oss vad det var vi skulle gräva och vilka som skulle göra det. Jag hade redan fått reda på att jag skulle vara under Micke och att han, jag, Petra och Ingrid skulle gräva ut ett förhistoriskt område strax väster om själva Poseidontemplet. Mycket riktigt så befann vi oss sedan på en liten torr plätt ovanför templets västra periobolosmur med en utsikt över hela Saroniska bukten – Aegina, Moni och Methana syns tydligt och den antika bosättningens hamn ligger rakt nedanför oss.

Vi sliter hela dagen med att röja undan torrt gräs och vildlök – en kort paus vid tio – och åker sedan hem igen framåt två.

Under lunchen på Panórama så ser vi hur det plötsligt glider in en dimbank i sunden mellan Poros och fastlandet. Stora mängder vit rök väller in några hundra meter ifrån oss och vi kan inte komma på vad det är. Lokalbefolkningen säger att det måste vara någon båt som brinner ute till havs, vilket vi inte riktigt köper.

Jag, Julia och Monica tar oss iväg i bil upp till området kring siten och ser att en enorm dimbank ligger över hela bukten – vi framlägger massa fantastiska teorier om vulkanutbrott o.s.v., men inget kan riktigt förklara det vi ser.

Just nu sitter jag på balkongen, halsar Φιξ och ser lite spår av banken, men inte alls som tidigare. Märkligt.

Sitter i detta nu på verandan på hotellet. Jag har utsikt över Egeiska havet, det är 25°C i skuggan, oerhört behagligt och jag känner att detta kommer att bli helt okej.

”Årets finaste dag” som min kommunistiske kamrat skrev. Ja, vädret är i alla fall fint. Det är 25°C, solsken, ganska vindstilla och sådär lagom dammigt i luften.

Igår afton åt jag, Anton, Geōrgía, Pános, Sandra och Mats ute på ”The most traditional greek restaturant” i Pláka.

Idag gick jag och Geōrgía och demonstrerade mot världens orättvisor.

Eftersom Geōrgía är engagerad i immigranternas situation här så gick vi med vänsterkoalitionen ΣΥΡΙΖΑ och deras ganska löst formerade trupp med immigranter och sympatisörer. Dessa samlades vid Nationalmuseet på 28 novembergatan vid tiotiden för att marschera mot Syntagmatorget. För att komma till museet så måste man ta tunnelbanan till Omonia och sedan gå en bit – allt var avstängt hit och dit då olika vänstergrupper marscherade kors och tvärs genom staden. Det var ganska tydligt att den grekiska vänstern är ännu mer splittrad än den svenska – det verkar finnas, till exempel, minst sju olika varianter av bokstavskombinationen KKE: vanliga KKE, KKE(m-l), M-L KKE, KEDA, KOE, KA och AKOA. På det såg jag flera trotskistiska organisationer och andra medlemmar av fjärde internationalen. Enligt Geōrgía så ska ingen kunna samarbeta med någon, varför ΣΥΡΙΖΑ-koalitionen verkar tämligen unik.

Väl framme vid museet så var uppslutningen till synes inte så imponerande – detta ändrades dock rätt snabbt när jag såg att hela avenyn tillbaka till Omonia var helt igenkorkad med demonstranter. Ju längre dagen gick så blev det mer och mer tydligt att mängden människor som demonstrerar är betydligt större än i Stockholm, i alla fall så är deltagarna betydligt mer aktiva i själva tåget.

Vid elva-halv tolvtiden så började tåget gå mot Syntagma i väldigt långsamt tempo – jag har aldrig förut sett ett tåg som ibland satt ner på gatan. Det hela tror jag berodde på mängden människor vid Syntagma samt de mycket äckliga polisernas avspärrningar. Med äckliga poliser menar jag just äckliga poliser – de har en hemskt osympatisk uppsyn, de är klädda i rent av fascistoida uniformer, gasmasker o s v. Inte alls sympatiskt. Min gode vän Leo har lärt mig ordet γουρόυνια (grisar) att använda om dem, och grisar är de.

Efter ett tag så blev det ganska uppenbart att grisarna ville ha bråk, så vi lämnade tåget och gick upp på en av parallellavenyerna för att försöka ta oss oskadda till Syntagma. Många teve-team stod lite smått passivt och filmade uppe vid Akademin och Nationalbiblioteket när vi kom dit – en sändningsbil från grekiska radion stod parkerad och en del amerikanska journalister pratade om riots och tear-gas. Geōrgía bad mig ta en bild på sändningsbilen (av någon anledning), vilket senare blev kul.

Nu närmade sig nämligen ytterligare ett tåg, denna gång anarkister som marscherade fram med grisar i kravallsvid på båda sidor om gatan. Vi stod och tittade på när de plötsligt ryker ihop; stenar, korgar, raketer och smällare flyger mot de skrämda kultingarna och ett flertal smällar hörs. Lukten av tårgas blir tydligare och den blandas snabbt med brandrök från den ovan nämnda sändningsbilen som stuckits i brand. Vi lyckas ta oss lite närmare efter en stund och jag knäpper en del fina bilder på den brinnande bilen innan plötsligt polisen skjuter tårgas mot oss igen. Kittlar dödsskönt i kistan.

Dags att sjappa.

Vi gick genom Exarchia upp till Syntagma där polisen ställt upp två bussar som barrikad för att skydda parlamentet mot folket. En stor mängd grisar står i kravallklädsel och ser väldigt nervösa ut; det ligger hemgjorda bomber runt omkring dem, färgballonger har kastats och det ligger krossat glas överallt. En gammal gubbe står och skriker smädelser mot grisarna som gör sitt bästa för att ignorera det hela.

Vi smyger förbi och tar oss genom Pláka bort till tunnelbanan innan vi åker hem igen.

Första maj, y’all.

Sitter nu i sandaler i ett mörkt rum i Peristeri bland massa kelsjuka katter och har det ganska bra. Vi har precis varit och handlat och jag har ännu inte vant mig vid att alla stirrar på den blonda uppenbarelsen, men det kommer väl.

Flyget tog jag klockan sju på morgonen svensk tid och resan gick förvånansvärt fort – försökte sova men totalmisslyckades: stolsryggen tog slut strax under axelhöjd och det fanns verkligen ingenting att luta sig mot. Det var ganska fint väder, framförallt över Bulgarien var utsikten fantastisk och bergen under med dalar och floder gjorde att man vaknade till lite.

Inflygningen över Aten gick rätt över Akropolis och Pireus – först över Egina så vände vi för landning. Det blåste en del men det är varmt och riktigt behagligt ändå. Skönt att min resväska kom ut först på bagagebandet så att man kunde ta sig in till stan, jag gillar inte den nya flygplatsen, den är ganska opersonlig. Georgia mötte upp mig och vi tog bussen till Peristeri, riktigt smidigt faktiskt.

I kväll ska vi ta det ganska lugnt, dricka ouzo på balkongen och äta massa mat. Planerna är att jag tar mig till Poros nu på söndag efter att ha firat första maj här i Aten med den radikala vänsterkoalitionen ΣΥΡΙΖΑ som enligt rekommendation från flera håll ska vara rätt okej.